Jag klarade mitt mål!

Morgon i Sahara. Luften är kylig och jag är förkyld. Solen går upp och månen ner. Det är dags för min tredje Sahara maraton.
Alla maratonlöpare hoppar på bussen mot det Västsahariska flyktinglägret El Ayun.

Måste erkänna att andningen inte känns hundra och att jag kraftigt ångrar att jag outat mitt hemliga tidsmål på 4.55 på P4 morgon Göteborg. Men jag är taggad. Nu ska jag få springa. Långt. I öken.Hinner smörja mitt kyl-knottriga skinn med solkräm innan startskottet går. De första 5 kilometerna springer jag med svenskarna Amanda och Stefan, men får släppa dem. Andningen är för tung för att vara så tidigt i loppet.
Strax efter vätskestationen vid 7,5 km kommer jag i kapp killen med startnummer 100. Vi hejar lite och håller jämna steg. Fortsätter så.
Poco a poco. Paso a paso.

emmymaraton

Vid 17,5 km står de svenska filmarna. Känns peppigt att de säger att jag ser stark ut. De sista kilometrarna fram till Auserd är lätta. Nummer 100, som heter Guillermo, och jag fortsätter tillsammans. Vid passeringen av starten av halvmaran konstaterar vi att sanden varit lösare första delen än det varit tidigare år.
– Nu kommer vi till den vackraste delen, säger Guillermo.
– Ja, och den tuffaste, svarar jag.
Båda ler, vi vet att vi har 7 kilometer sanddyner framför oss.

Känns skönt att springa tillsammans med någon som har sprungit loppet förut och har samma tempo. Vi kämpar på, förväntar oss lös sand. Men den kommer inte. Det är tufft ändå, det är varmt i dalarna och hårt uppför. Lite lös sand här och där gör också sitt. Vi konstaterar fakta: Benen värker. Andningen är tung igen.
Vi tar steg för steg. Jag tänker att det är NU jag gör det. Det är ändå underbart. Öken breder ut sig och vinden fläktar. Vi passerar 30kilometersmarkeringen. Guillermo sackar efter lite vid vätskestationen, men snart är vi bredvid varandra igen. Men plötsligt snubblar han, jag hinner ta tag i honom innan han ramlar. Foten lyckas jag dock inte rädda. Han har stukat den rejält. Han säger att jag ska fortsätta själv, vilket jag gör.

Det känns tungt. Ensam löpare i ökenvärmen. Påminner mig själv om mitt mantra. Det är NU jag gör det. Jag ska fixa det. Smärtan i benen känns nästan trygg. Jag springer förbi några som går halvmaran och även en äldre man som nästan springer. Ger mig själv delmål; fram till den blå bussen sen får jag gå hundra meter. Tänker på medaljen. Maler på.

När jag passerar 35 kilometersskylten säger min Runkeeper att det är 9 kilometer kvar. Har en timma på mig för att klara mitt mål på 4.55. Kan inte gå. Måste lunka. Och lunka gör jag. Meter för meter. Ser Smara – flyktinglägret vi bor i, där målet är. Ok, då är det 4,5 km kvar. Biter ihop. Springer. Måste gå lite. Springer mera. Ser en betande kamelhord till vänster. Passerar gethägnen.
Var är skolan jag vet jag måste passera innan jag ska ta av in åt höger? Där? Nej, lite till. Där? Nej, inte än. Springer, går, lunkar. Hur är det med tiden? Runkeeper-tanten säger att jag sprungit i 4.45, knappt två kilometer kvar. Shit, måste öka. Där! Där är skolan. En kille på cykel håller mig sällskap. Han frågar frågor jag inte minns. Tror jag svarar.

Ok, bara två hundra meter kvar. In med spurten nu Emmy!!
Benen svarar inte. Jag lunkar in i målfållan och i mål. Tiden blippas in. Får medalj. Jag är i mål!! På 4.53.16. Och en femteplats.
Det tar ett tag innan det sjunker in.
Jag klarade mitt mål.