Västsaharas nationaldag

Idag är den 27:e februari. Alltså Västsaharas nationaldag. I år är det 40 år sedan man förklarade sig som självständig stat. Det skulle firas med med pompa och ståt, tal, militärparad och kamelrace.
Vi blev hämtade i gryningen och åkte mot Dakhla. Vi noterade att det blåste. Mycket.
Efter ett tag kunde vi konstatera sandstorm. När vi efter några timmar på skumpig väg bad om att få stanna och kissa ångrade vi oss nästan. Det var svårt att ha koll på grejerna om man säger så. I Dakhla började paraden direkt när vi kom fram. En oändlig mängd fotsoldater marscherade förbi. Det hölls tal av presidenten och flaggan hissades. Det vajade många flaggor i stormen. Alla flaggor vars länder erkänt Västsahara. Avsaknaden av den svenska flaggan känns pinsam.
Stormen bedarrade inte. Sand överallt. Det började bli riktigt påfrestande. Sjalen runt ansiktet hjälper knappt. Sand i öronen, i munnen, i näsan, under naglarna, i skorna, i håret. När sanden piskar i ansiktet gör det ont.
Längtar hem till frisk luft och vatten.
Vi bestämmer oss för att ge upp.

Vi är inbjudna till en familj på lunch. Där hänger vi, dricker te, leker med barnen och får mat.
Sen är det dags att åka tillbaka. Karavanen av bilar eskorteras som vanligt av militärer. Det går långsamt, sikten är så dålig.
Jag förstår att det här är en erfarenhet jag kommer uppskatta sen. Men inte än.
Jag tänker på Västsaharierna som tvingas bo i detta. Jämt. I 40 år.

Västsaharisk parad