Värsta sveket på 40 år

Abdeslam-Omar-Lahsen Hemma igen. Känns bra men konstigt att hamna mitt i vardagen som om det inte spelar någon roll att människorna jag träffade förra veckan bor kvar i flyktingläger. Sen jag kom hem har jag tänkt mycket på de personer jag träffat i Smara som så outtröttligt driver en icke-våldskamp mot Marocko. Tänker också på att Sverige bara några veckor innan jag åkte ned, svek hela befolkningen genom att dra tillbaks sitt erkännande som de hade lovat. Och jag undrar hur länge till människor kommer orka kämpa i motvind.

Det är inte bara jag som undrar det. Även människor som jag träffat oroar sig för konsekvenserna av att den fredliga kampen inte ger några resultat. En av dem är Abdeslam Omar Lahsen, ordförande på organisationen Afapredesa. Under ett samtal berättade han ingående om Västsaharas historia och om Marockos hemska ockupation.

Visste ni till exempel att humanitär hjälp (alltså icke-politisk hjälp) inte är tillåtna i de ockuperade delarna? Eller att FN:s fredsbevarande trupper som är där inte ska rapportera kränkningar av de mänskliga rättigheterna?
”Vi har utsatts för mycket, men vet ni vad det värsta sveket på 40 år är?” frågade Abdslam under samtalets gång.
”Det är att Sverige svikit oss. Vi har lurats att tro att ett erkännande var på väg – något som utan förvarning drogs tillbaks. Samtidigt som Sverige nu verkar göra allt för att förbättra sina relationer med Marocko. Det känns fruktansvärt hårt.”

Och jag håller med. Det känns förbannat hårt.

Att Sverige och EU väljer att prioritera handel framför mänskliga rättigheter och frihet är för mig helt obegripligt. Att inte se konsekvenserna av att ignorera frustrerade unga människor är vansinnigt. Jag bara hoppas att de orkar stå ut lite till och att de känner vårt stöd. Jag ska i alla fall göra allt jag kan. Jag ska berätta om västsahariernas kamp för varenda jäkel jag träffar och så ska jag försöka omvandla allt arg och all frustration och hitta sätt att stötta deras kamp och berätta deras historier.

Och om ingen lyssnar så ska jag säga det ännu högre.

Ylva Zetterlund