Flyktingfängelser

Boken Flyktingfängelser är en antologi om Migrationsverkets förvar. Alltså de låsta enheter där papperslösa och asylsökande fängslas på obestämd tid utan att ha dömts för brott. Oftast med en deportation som väntar. Detta talas inte om i Sverige idag.Nu har Ulrika Andersson, Elinor Hermansson, Lina Myritz och Tove Stenqvist skrivit en bok tillsammans med människor som varit förvarstagna eller på andra sätt berörda. Boken har getts ut med stöd från bland andra Emmaus Björkå.
Boken finns i alla Emmaus Björkås butiker från fredagen den 20 maj!

Så här skriver redaktionen:
Det här är en antologi om nio mer eller mindre oansenliga byggnader runtom i landet och de personer som sitter inlåsta däri. Det är också en uppmaning till kamp mot förvarens bärande idé – att det är riktigt att spärra in människor som sökt men nekats en tryggare tillvaro i Sverige.

Idén till den här antologin föddes i en frustration över avsaknaden av kunskap om vad Migrationsverkets förvar är. Varje gång vi som aktivister förde det på tal blev reaktionen densamma. Va?! Vad är förvar? Är det verkligen sant? Vad har de gjort för att hamna där? Det är ingen konstig reaktion. Med tanke på de höga murarna, förstärkta fönstren och poliseskorterna är det förståeligt att utomstående antar att de som låsts in på förvar har dömts för något brott. Det tar tid att övertyga oinsatta att det enda de förvarstagna har gjort är att ha sökt asyl och fått avslag. Förvarens blotta existens skaver mot den svenska självbilden och är svår att ta in.

Till slut började all den här okunskapen att bli tröttsam. Varför vet ingen någonting om förvar? Det enkla svaret är att förvarstagna generellt sett har begränsade möjligheter att göra sina röster hörda. De är mer eller mindre nya i Sverige och dessutom inlåsta. Som aktivister med mer eller mindre förankring i Sverige har vi långt större möjligheter att nå ut och därmed ett ansvar att agera megafon åt de som tystats. Det är också en demokratisk fråga. Om vi ska kunna utmana rådande ordning måste vi först ta reda på vad den ordningen betyder.

Eftersom vi varit baserade i Skåne har vi besökt förvaret under många år, alltifrån när det låg granne med rättspsykiatrin i Malmö till när det inhystes i ett gammalt gruppboende i Örkelljunga. Vi var på plats i maj år 2011 då en ny större anläggning i Åstorp skulle öppnas, ett kontorslandskap ombyggt till två separata avdelningar med plats åt femtio fångar. Tjockteven hade bytts ut mot en stor tunn skärm. Ett par styrketräningsmaskiner hade installerats i ett rum invid rastgården. I besöksrummen stod en liten träback med leksaker. Våldet hade fått en ny fernissa. Invigningsceremonien hölls i det stora allrummet och på långbord stod uppdukat smörgåstårta och champagne. Generaldirektören Dan Eliasson klippte bandet och sade några bevingade ord om att ett förvar inte är ett fängelse.

Fängelse eller förvar, skillnaden för den intagne är semantisk. Klart är att förvar utgör en specifik form av våld mot migranter som vi med denna bok vill beskriva. Det är ett våld som till största del tar sig uttryck i ett förakt för människors tid och livsprojekt förklätt i byråkratsvenska men inte så sällan även i fysiska övergrepp och utvisning till en tillvaro som personen i fråga lämnat bakom sig av en god anledning.

Vi har bjudit in förvarstagna att dela med sig av sina berättelser, bland annat genom en skrivarcirkel inne på förvaret i Åstorp, men även anhöriga, aktivister och forskare med insikt i frågan. Migranters röster och krav måste utgöra grunden för kampen mot förvar.

Den här antologin är ett försök att ingjuta i er läsare lite av den vrede som vi känner efter att dörrarna till Åstorps förvar låsts om våra kamrater. Den vrede som när vi är få känns obehagligt lik vanmakt men som när den delas av många kan bana väg för en verkligt solidarisk flyktingpolitik.
Läs mer om boken på flyktingfängelse.net